The shut-up safety queen’s memoares

Jag tar idag vid där min hjärna slutade tänka:´He is alive. As long as he is alive I will always remember him.’

Vid alla otroligt knäppa och ibland hemska situationer  jag hamnar i tänker jag alltid: Vad hade han velat/tyckt att jag skulle göra? Sen gör jag tyvärr oftast inte det, men det hjälper ändå att tänka på att han hade försökt få mig att gå igenom det (med bravur), det hjälper mig så grymt att tänka på att han hade stöttat mig och tyckt jag var bra hur det än gick.

När jag hamnade i en knäpp (och frustrerande pinsam) situation idag så tänkte jag att om bara han hade varit där hade han ordnat det lixom. Idag blev min nyckel stulen. (ok alla tror jag överdriver, men nej) Jag råkade glömma nyckeln i datasalen, kom på det när jag var vid skåpet och 2 minuter senare kommer jag tillbaka, då är nyckeln BORTA. 2 minuter? En nyckel försvinner inte bara och ingen verkade av vänlighet tagit reda på den eller lämnat in den. Hur har folk mage att bara tatta någons nyckel? Missta mig icke, jag är ingen människokritiker, jag vill tro gott om alla, men idag kändes det som om jag såg ett hånskratt från en viss grupp när de såg mig leta och fråga efter nyckeln. Okej, man skola icke döma, men idag tror jag att min dom är rättvis. Imorgon vet jag kanske om den var det. Eller inte.

Nåväl, denna förlust gjorde mig iallafall inget gott, jag kunde inte komma in i skåpet för att ta min mobil, (och jag väntade samtal) min plånbok eller mina läxor och dessutom hade jag mitt smink i skåpet så imorgon lär hela skolan få se mig a’ naturelle. Förutom det fanns också jackan och busskortet i skåpet vilket gjorde att jag blev grymt uttittad i bara tröja på stan. Okej, nu förstår jag att ni undrar hur han hade kunnat fixa fram den stulna nyckeln och ordnat hela grejen. Men det är inte alls så jag menar, nej det jag menar är mindre konkret. Men det tar vi en annan gång.