Lisa Magnusson är en väldigt intressant (fortfarande aspirerande?) krönikör på Aftonbladet. Jag vet inte exakt hur kröniköryrket fungerar, men personligen har jag alltid trott att de nedplitade orden är dess författares egna åsikter i en viss fråga. Jag har liksom haft den dröminställningen, för visst fan är det coolt med folk som säger vad de tycker.
Men Lisa Magnusson känns i mina ögon allt för påverkad av yttre faktorer. Drömmen om att bli nästa Linda Skugge är så desperat att Lisa tar till alla knep hon känner. Chockera och rebellera är hennes huvudmantra, sedan verkar förlusten av den egna personligheten inte speciellt viktigt. Även om Lisa nu tycker att hiphopsnubbar är sketna på vad de gör och att genren i sig är ett enda stort lass med skit så ger hon i alla fall, sorgligt nog, ett sken av att hon inte vet ett dyft av vad hon pratar om. Hennes åsikter är inte kniveggsskarpa och de utvalda kommentarssvaren är rena blasfemin.
När jag var yngre såg jag upp till de stora, hyllade som kritiserade, krönikörerna vid kvällstidningarna. Inte nog med att deras språk var vasst som knivhugg, det var något så genuint och säreget i deras åsikter. De sa vad de verkligen tyckte och sen fick gubbstruttarna säga sitt.
Lisa har ett relativt gott krönikörspråk (bladet är vasst men inte ritkgit nog vässat), så hon hade kunnat bli en för mig ny förebild om det inte vore för den oriktighet hon spelar på.
Sedan må ju av mig erkännas att hon angriper precis rätt målgrupp, för det är väl ingen okänt att sökande ungdomar har lite svårt för kritik.
