Det värsta är nog att inte veta. För egentligen vet jag nog ingenting om någonting som hände. Och det är därför det är så sjukt, att jag fortsätter leva på det, att jag, självständiga, skinn-på-näsan jag faktiskt tillåter mig själv att älta i konspirationsteorier om varför det blev som det blev. Och att jag, bland de mest realistiska personerna i min umgängeskrets faktiskt är så stupido att jag inte inser att det inte finns något hopp, att det aldrig fanns något och att allt det där borde vara long gone and lost för det var mehr than shamsaa år ago (ja, jag vet, var tvungen att lägga in en egyptisk term för the number of years – så pinsamt är det people). Men… shit nu kom ett omen upp på skärmen.
(Bered er människor, nu kommer en tonårskärlekstöntig mening, även om den innehållsmässigt är väldigt sann: FAN. Han loggade just in. Åh, men titta på den där bilden liksom. Hur ska jag bara kunna glömma en sådan människa? Jag kan inte leva utan honom. If we were not meant to be, I was not meant to be existing at all. Ska jag säga nåt? Nää..)
Och jag vet ju varför jag aldrig säger något, varför jag aldrig (som många andra skulle uttryckt det) ”vågar”. Men vad finns det att våga? Vi må ha varit vänner förr, men alla känslor involverade i en vänskaplig konversation är non-existent de få gånger vi pratar med varandra. Och än en gång. Jag vet varför.
När ni läser detta inlägg finner ni det möjligen svårt att tro att jag, i mina stunder av grubblande över detta för mig i särklass mest ältade ämne, inte är realist, för alla mina tankar här låter nog väldigt realistiska. (Okej, antagligen vet nog ingen av er vad som är realistiskt att tänka om den här relationen, men jag känner själv att jag nog aldrig varit så här sann mot mig själv förut) Dock skall tilläggas att när jag i kväll/i natt går och lägger mig för en stunds pre-sleeping thoughts inte lär vara lika realistisk. I stället kommer jag drömskt erinera mig de få gånger det faktiskt fanns hopp för en fortsatt relation, om de få allt mer distanta gånger då det fanns more than friends things med i bilden och jag kommer att hoppas, jag kommer att tro mig själv när jag tyst tänker: ”Han kommer att inse att det är mig han älskar”.
Några tips till en vilsen, hopplöst hoppfull själ?
Min blogg är två år nu. « The shut-up safety queen’s memoares sade ,
mars 24, 2009 @ 1:48 e m
[...] men spetsade det hela men en del djupsinniga diskussioner kring litteratur, amerikansk politik, kärlek, kärlek och mer kärlek. Sedan publicerade jag även ett antal bilder på konstverk som föll mig [...]