Många tror nog att jag är en person som verkligen säger vad jag vill, men sådant är inte fallet alltid må sägas. Visst har jag skinn på näsan och anser att kritik oftast är gott för mottagaren på ett eller annat vis, men med vissa människor, när det gått för långt.. shit, då orkar man bara inte. De får liksom frodas och gro i sin lilla lögn om de vill, jag ids inte spräcka bubblan, dess skal har blivit för hårt.
Fast, tilläggas bör, att jag verkligen inte mår bra av att hålla inne på denna irritation och detta ständiga medlidande för personer i min närhet som.. ja, nästan far illa.. man kan nog nästan uttrycka det så, för att leva i en lögn är aldrig bra för själen och hjärtat. Det känns lite som om jag sprängs inifrån snart om jag inte får spräcka den där jävla lögnens bubbla, men samtidigt förstår jag att personen i fråga aldrig ens skulle lyssna till mig, även om vi känner varandra, nej personen i fråga är alldeles för långt ifrån sannningen för att inse vikten av mina eventuella ord, nej denna person måste inse detta själv, och jag tror, att innerst inne, så gör människan det.
Och man glömmer ju så lätt, att vissa, reach far by faking it.. until the facade´ is uncovered..
Hjälp dig själv för andra kan inte längre hjälpa dig.
