Jag vet att jag redan delat med mig av värsta håkan-i-love-you-känslan, men fan, jag får aldrig nog. Håkan H är Sveriges finest, en alldeles underbar Göteborgsgubbe. Det är nått så jävla glödande med människor som innehar poetiska och trollbindande krafter att ordtrixa och musikalisera egenkomponerade frassammansättningar. Och lidelesen, passionen, lidelsen once again.. yey, Håkan I love you.
Jag kommer inte älska dig
för resten av livet
Så många broar jag bränt,
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär
när jag går med dig
Jag vet ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där,
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnar men
man ser skiten med
”Och varje moln är trasigt
du räknar allt sorgligt natten lång
och han du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen”
För håkan h kan min tonårstragik, han beskriver mina ungdomens dagar. Kärlek och skit och lidelse. Håkan kan en tonårings liv.
