The shut-up safety queen’s memoares

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.

Man ska ju inte tro för högt om sig själv, det åberopar vår kära jantelag vänligt men bestämt, så icke borde jag ens ägna en tanke på möjligheten att my one and only love faktiskt läser detta, för..varför skulle han göra det?

Själv är jag ju fullt medveten om det patetiska som omringar hela denna situation, det är bisarrt och skämmigt, men allt är samtidigt så enormt sprängfyllt av lidelse och kärlek. Men varför ingår kärlek till människor som inte gillar en tillbaka, i detta livets system? Är det inte bara onödigt slöseri med krafter och förmågor att göra så? Jag tror faktiskt att mycket av min karriärpotential har gått förlorat med detta.. betygen skönk ju direkt med första famntagen så att säga, det skall jag icke hymla med.  Min koncentrationsförmåga är, i jämförelse med mina jämnåriga, lyckligt kärleksoerfarna vänner och bekanta, riktigt usel. Dagdrömmeri och nostalgi – tråkiga lektioner ger inte direkt upphov till speciellt intelektuella tankar..

Jag vet ju att typ alla tillfrågade 40+ alltid med pekfingret påpekar att om det är något man i ungdomen skall veta (som de aldrig fattade) så är det att man inte ska oroa sig, allas tid kommer sooner or later. Men.. orkar jag vänta? Har på sätt och vis haft min tid men.. man undrar ju..

- kommer jag någonsin finna min andra stora kärlek? kan verkligen något överträffa den första, och hur fan gör packet vid sådana äckligt hemska tillfällen, ja hur fan kan man fortsätta leva och träffa andra när det ändå aldrig kommer finnas a love greater than this one?

Under hela mitt liv har jag hittills i princip alltid fått som jag velat och fått det jag velat, så Gud vill väl sätta stopp för det nu antar jag.. att vara envis räcker tydligen inte alltid, för det jag mest av allt vill ha, DEN jag mest av allt vill ha.. honom, honom kan jag aldrig få.

He must become mine.