The shut-up safety queen’s memoares

Hemskt egentligen hur jag använder denna blogg, jag som förespråkar en kunskapstörstande bloggosfär. Jag borde skriva debattinlägg om viktiga världspolitiska frågor, jag borde dela med mig av min vishet, jag borde hjälpa andra. Jag borde använda bloggen som det medel jag faktiskt tror den kan fungera som. Jag har för fasiken skrivit en hel uppsats om detta, jag borde skärpa mig.

Istället handlar varenda bloggpost om vad jag känner, hur jag mår, hur jag ältar, analyserar och filosoferar sönder kärleken. Det är ju knappast utan anledning som ‘kärlek’ är fetast och störst i mitt tagmoln. Bloggen är som mina bästa tjejkompis ibland, haha, en sån där man berättar ALLT för. Men i verkligheten berättar jag aldrig ALLT för någon. Då dör mystiken, då kan man inte drömma längre för då finns där någon som jämt tar ner en på jorden.

Jag drömde en dröm i natt. Som vanligt kändes den så sann så den faktiskt nästan blev sanning, trots att den var lögn så det skrek om det. Den var tillochmed ännu mer realistisk än den förra, och om den varit sann hade jag nästan hoppat upp ur sängen och dött av lycka. Jag höll nästan på att ringa en av mina vänner och berätta att jag löst världens fetaste problem, simsalabim, sådär utav farten! Men den var inte sann, drömmen. Jag ringde aldrig och grät och erkände allt. Han mötte mig aldrig i världens konstigaste outfit där på den stora vägen mellan våra hem. Sådant händer bara på film. 

Men en sak var iallafall på riktigt. Jag ville ha honom. Bara honom. Jag ville ha honom mer än något jag någonsin velat ha i mitt liv. Mer än alla MVG:n jag så högt värderade förut. Ingenting annat betyder något. Han fattas mig.