Det är så hemskt när man vet vad man vill men inte kan göra det. Helt ärligt, i hela världen har det aldrig funnits någonting jag velat ha mera. Aldrig. X fattas mig. Han fattas mig och det känns som X är som mitt borttappade liv. Något som bara måste tillhöra mig, men är lite ute på vift f.t.m. Jag hör hemma där. In his embrace. Jag tror fan inte jag kan höra hemma någon annanstans. Fan, detta är lite som i WH snart, (SNART? Damn it babe, du slår alla kvantitativa rekord!), obsessive in a way.. Doomed to fail.
