Fan. Livet lurar mig hela tiden. But no time to be blue. Alltså.. sånt crap är oftast bara crap. Ordbajs. Ord utan mening. Jag är patetisk som analyserar detta överhuvudtaget. Men.. just in the moment liksom, det borde ju vara ett elakt omen.
MEN. Livet är kort. FÖR kort. Jag orkar inte längre. Faktiskt. Jag är inte mer än människa jag heller. It haunts me. Hej baby, I love you. Sedan är jag kvitt allt. Det blir aldrig fint och underbart men det försvinner. Det kommer inte finnas där på mig som en tatuering som inte ens går bort med laser. Det kommer blekna. Minnena kommer tillslut bara bli som sådana där fina svartvita foton; gulnade i kanterna och lite småsöndriga.
Det enda jobbiga nu är väl att jag (som vanligt) inte vet ob er allein ist, oder nicht. Borde ju inte vara det. He can snatch ‘em all (unbedingt mig 3000020200200 gånger om)… Fast egentligen, doesn’t matter.. still he’ll not care in any way so..
Alltså.. jag läste någon artikel om att finna lycka i GLAMOUR härom kvällen (då jag btw fastnade på ett tåg i 24 jävla timmar) och det var någon psyko-någonting som sa att Internet liksom hindrar oss från att vara lyckliga, för där hittar vi en massa som vi inte kan kontrollera (in my case, väldigt ofta kort eller nyfunna jävla facebook-relationer..) och det får oss att känna att vi saknar någonting, vi är maktlösa och det är ju inte precis någon lycklig feeling.
Dröm. Det är så fint att drömma.
Jag är utless på att vara kärlekskrank tonåring nu. Jag vill bara existera i något fungerande. MEN INGENTING funkar utan honom… livet.
