Jag skall nog titta på The Notebook och gråta ihjäl mig lite. Känner för det, helt enkelt. Noah och Allie kan jag verkligen relatera till. Båda två. Jag önskar bara att mitt slut blir lika fint, snyft.
Hittade just en hemskt förskräckligt fin video på youtube, featuring BOTH the best love story and the best love song ever. Check it out, och dö. Dö.
För övrigt fann jag en högst kritisk analys av den kärlekshistoria The Notebook exploaterar. René Garcia har många klyftiga, skarpa och ytterst korrekta argument och jag medger medvilligt att den grova generaliseringen vad gäller alla kvinnors, tjejers och unga flickors idealkärlek åtminstone i mig finns bekräftad. Jag kan dock inte alls stötta det vaga påståendet om att detta inte är kärlek (f.y.i, anser jag mig själv vara oerhört medveten inom detta område, vid den, enligt Garcia mycket ringa åldern av 18 år), och finner även hans krönika otroligt kylig och och stel. If he wants “smart love”, go ahead. Själv skiter jag i sammhällsklasser, åldersskalor och löften. Kärlek och regler hör inte ihop. Det gör Allie och Noah.
Jag överanalyserar kärleken till en smärtsam nivå…
WorkingAuthor sade ,
november 22, 2008 @ 7:33 e m
Thanks for reading and linking to my blog. I wish I could read your Web site, but the Google translation doesn’t do a very good job. Perhaps you could give me an English translation?
René
http://www.workingauthor.com
WorkingAuthor sade ,
november 22, 2008 @ 10:05 e m
Oh, wait! I plugged in the wrong language!
Good article.
René
Min blogg är två år nu. « The shut-up safety queen’s memoares sade ,
mars 24, 2009 @ 1:50 e m
[...] pladask för tidernas vackraste kärlekshistoria, the Notebook. Noah och Allie helgades och jag förfasades av Rene Garcias åsikter om paret. Nitton [...]