Idag är en jävla skitdag. Jag hatar alla, (herregud, vet att jag hade ett sådant här inlägg för mindre än en vecka sen, måste ju tyckas vara värsta sura människan…) och ingenting funkar på relationsfronten helt enkelt. Ingenting. Vanligtvis brukar det vara så att när man inte bråkar med vännerna, så bråkar man med dem där hemma eller med kärleken. Nu bråkar jag med allt lite smått. Vänner, fiender. Familj och kärlek.
Men det är faktiskt inte mitt fel.
Ni som har tillgång till mina innersta tanker (i.e. no one) vet nog säkert att jag, som vanligt, tror att denna gången, då kommer allt bli så jävla bra. Jag kommer säga allt jag någonsin behövt säga. Och X kommer fatta. Han kommer fatta och sen blir allt så bra. Sen. Ja, det är väl på det ordet man bör lägga vikten. För exakt det ordet är mitt skarpaste, mest pålitliga argument i hela världen. Jag kommer inte göra det this Sat., det vet jag att jag inte kommer. If, by any chance, I happen to see him, I’m sure er will mich nicht erkennen, solklart. Allt är borta.
Och det är faktiskt mitt fel.
