The shut-up safety queen’s memoares

Ronnie Sandahl skriver på ett sätt som tilltalar mig. Hittade en krönika som publicerades i Aftonbladet för exakt tre år sedan. Och nej, för en gångs skull tycker jag inte att skribenten förklarar mitt liv eller något jag vill säga. För jag är inte gjord av is ännu. Men Sandahl har några riktigt skarpa ideér: fjärde paragrafen är rätt träffsäker: ”Patetiken bor granne med kärleken” – kunde inte sagt det bättre själv. Måste erkänna att Sandahl är en av Aftonbladets absolut största kröniketillgångar, Lisa Magnusson var ju inte direkt ett kap. 

Jag har alltid sett upp till krönikörer, ville bli en själv när jag var yngre. Linda Skugge var min megaidol när jag var yngre, hon satte ord på alla de känslor jag var för ung och naiv för att förstå då. Jag citerade henne redan som tolvåring för att beskriva min ångest, krönikesamlingen ”Men mest av allt vill jag hångla med nån” var min husbibel under en kortare period av mitt liv. Linda visste hur det kändes att skolka från gympan och hon liksom jag ”såg hur ens tjejpolare blev låtsasarga och lite smygstolta och småmalliga över att Hasse jagade dem i klassrummet och tog dom på rumpan (det gav ju dem status).”  Men precis som Annika Marklund skriver i sin krönika om Linda så ”har den Linda jag drömde om att bli gjort slut med oss [tonårstragiska jävlar] för länge sedan” - till fördel för barnspyorna. Visst, det är ju jävligt ball att Linda visar att hon tillslut också lyckades bli på smällen trots misslyckade pojkvänslösa tonår – kanske ger det hennes forna läsare hopp. Men dessa läsare (inklusive mig själv) har ju, liksom Linda, vuxit upp och lämnat den ångesten långt bakom sig – den gamla Linda behövs för en ny generation pubbeungar med trubbel.

Hon behövs rätt jävla immediate, faktiskt. För världen har blivit skrämmande – fler och fler ungdomar ger vika när problemen uppkommer. De är ensamma. Vet inte vad dem ska göra. Är rädda för att be om hjälp. Min engelskalärararinna framförde en väldigt intressant teori gällande detta ämne idag. Tydligen finns det någon psykiatriker på Karolinska som kommit på att vi svenskar är alldeles för måna om att skydda våra ungar från allt och inget – vi har spisskydd, är noga med cykelhjälmen och har till och med grindar för trapporna inomhus för att förhindra eventuell uppkomst av olycka. Detta gör att barnen liksom blir helt i chocktillstånd när de plötsligt kommer in i tonåren och stöter på svårigheter – livet har ju varit så lätt innan. Och dem är inte vana att be om hjälp, ingen jävel har ju någonsin bett om hjälp så vem vågar skrika: ”hej, jag mår skit, stötta mig!”. Dem har aldrig behövt be om hjälp innan, för det har inte funnits några problem. Vi ger typ ungarna en falsk bild av livet de 10 första åren – man inser inte att livet är mer än bra och kul och lek och lycka förrän man står mitt i skiten. Man hinner inte förbereda sig, har aldrig fått prova på att tackla problem. Detta gör att man blir STÄLLD. Som ett frågetecken står man där och tänker: ”VA? Hur tar jag mig upp?” Och så ringer det psyket istället: när pojkvännen gör slut, hunden dör eller kompisen flyttar. 

Linda Skugge á 2003 kan rädda dessa själar. Men denna Linda är död, begraven, finito och borta. Hon behöver återuppstå.

Kanske under ny label?