Nu gör det ont. Jag är ju fan sjukligt sentimental, på ett dåligt sätt. Såg lite DH alldeles nyss för att ta en paus i pluggandet och jag dog ju som vanligt lite inombords av slutklämmen. I burst into tears easier than a five-year old losing her doll, vafasen! Det är svårt, det här livet jag försöker pussla ihop. Jag höll en hand igen men lät den gå, ett handtag av ärlighet som jag slängde åt helvete. Idiotiskt, för det finns ingenting mer jag behöver i detta livet om jag bara kan nå en ärlig dialog. En öppen dialog där jag inte håller inne på saker och ting bara för att de kan knäcka allt. Våga och vinna, allt handlar om det. Jag vet att det kommer kännas hemskt att börja om nu, men jag klarar inte detta ensam.
I’m just trying to find a decent melody, a song that I can sing in my own company…
To love you is not the result of intense decision-making in the central nervous system, it’s a plain reflex.
Fan, jag har blivit sjukt obsessed med analogier, denna resulterade självklart från för mycket biologiplugg de senaste 12 timmarna.
Observera att jag inte menar speciellt mycket med ovanstående liknelse, tyckte bara den sa en hel del.
Och som vanligt känns allt trettiotvå gånger bättre efter ett träningspass. Body Combat idag var jobbigt som sjutton, men således också sjukt uttömmande och sådant är ju alltid himla bra för en själ med allt för mycket jobbiga tankar.
Känns lite bättre nu; mitt liv är ju långt ifrån disastrous; på vissa fronter går det till och med bra!
Skolan är inte en av dem dock, så farväl, måste nog göra lite biologisyllabussammanfattning innan jag får sluta mina ögon för välförtjänt sömn. Bye.
Akustisk version av ”Stuck in a Moment”; nummer två på min lista över de bästa U2-låtarna ever. Den talar till mig på ett sätt den inte talar till någon annan; varenda vers är skriven för mig, som ingen annan låt är skriven för mig. Förutom en annan låt med sjukt likt budskap, en låt som jag borde känna mig än mer träffad av, men som jag helt tar avstånd ifrån.
I wasn’t jumping… for me it was a fall
It’s a long way down to nothing at all
Allt du försakat, hur du nu levde,
i världar av smärta, i rum utan ljus.
Nåt borde sagt dig, hur mycket mera
av kärlek du missat, i rädsla för svek
Nej, jag är inget fan av Patrik Tråkig Isaksson, mer orkar jag inte tilläga. Eller förresten, tycker inte att någon särskild borde ta åt sig av ovanstående låtcitat, även om det så klart är riktat till en viss person.
Varför har människor så svårt att välja det som är bäst för dem? Varför väljer man chipsen istället för frukten på fredagskvällen? När man så väl vet hur dåligt det är för en. Och varför stannar människor kvar i relationer som dödar dem inifrån? Varför står vi som idioter och hoppas på att det mirakulöst ändå skall funka? Bad boys och mesar, varför skriver beundrarinnor tusentals brev till kända massmördare?
NU, nu kan jag verkligen säga att jag provat allt. Och det gick inte.
Blev slutligen utgång med S igår, skönt att komma ut och slippa tänka på all ångest och all skit som fyller mitt liv.
Man skriver 399 texter om hur ensam man känner sig, hur man aldrig hittar rätt. Men om man skulle våga bryta normen, om man skulle våga tro på att man förtjänar någonting bättre, då skulle man inte behöva springa och jaga mer. Livet skall inte behöva vara så här svårt för oss.
Ja, det ovan var mycket kryptiskt formulerat och skall verkligen inte tolkas bokstavligt.
You’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment and now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it
Jag vill så gärna förstå, begripa, greppa vad som händer. Jag vet inte, fattar inte.
Men jag vet, jag har överträtt en gräns igen, jag kommer längre och längre ifrån det bombfria territoriet. Vad gör jag? Jag måste fly tillbaka och skita i att min djupaste skatt finns på andra sidan.
Hejdå, jag vet att jag sa hej igen och nu blir det ett abrupt avsked på ett nytt hopp. Jag sträckte ut en hand och fick en tillbaka, men… nu tar jag min egen åter. Det går inte. Jag trodde det skulle gå, men det gör det inte.
Det handlar om fingertoppar nu, imorgon handlar det om luft.
Jag orkar inte ens kommentera alla de jävligt klumpiga sammanträffandena som sker all the time nu för tiden och thus äter upp mig inifrån. Vem vill mig såhär ont? Jag kastar skit i en dynga som osar respekt, men jag pallar bara inte det här mera. Vet du, jag trodde jag skulle orka, trodde jag skulle klara av att hålla saker och ting stabila inombords, men icke – ett jävligt märkligt sammanträffande kom ju emellan. Så vad gör jag nu?
Bortom hopp och förtvivlan blir alla känslor guld, så sant som det var sagt.
Det är ett spel med jävligt konstiga oskrivna regler, ett spel som aldrig tar slut. Jag gillar ju spel, det är lite nervkittlande sådär… men evighetsspel är bara pain.
