The shut-up safety queen’s memoares

Jag ser en bild och det är inte drömmen, sannerligen inte. Kanske går det inte längre? Kanske känner jag inte de känslor jag trodde jag fortfarande kände. Det kanske är en oerhörd platonisk känsla, endast och exklusivt? Jag önskar det vore så, men… nej. Det finns en blick som dödar min självrespekt helt och hållet och det finns en värme och en doft av trygghet. En trygghet som får mig villig att fullständigt lämna ut mig själv, blotta min själ för att komma nära. 

För det handlar om val. Dina val och mina val och allas val. Men det handlar inte bara om att välja, man måste också bli vald. Att kryssa i Göran Perssons namn på listan vid partivalet är lätt, att själv kunna få sitt namn ikryssat är oändligt mycket svårare. Men det är dina val och mina val och allas val, det enda jag kan garantera å mitt partis vägnar är hög kärleksåterbäring.

I’m such a coward now, friendies. När blev jag feg igen? Men jag är inte feg, jag är inte längre hon som låter ödet bestämma och sitter hemma och väntar på lyckan. Man kan inte sitta hemma och vänta, man måste jaga lyckan, kämpa för den. Man måste skrika, slå och armbåga sig fram för att få det man vill. Det är en resa, man kommer inte alltid må bra – man kommer bli smälld på käften och gråta över sår som svider – men man kommer också älska varje stund, för man lever. Jag kommer att bli sårad, gå på nitar, tro och hoppas för mycket för mitt eget bästa. Men jag kommer älska mig själv för resten av livet och inte ångra någonting, för jag följer mitt hjärta.

Och jag vet att detta inlägg liknar tusen andra, men jag måste övertyga mig själv nu, för jag har ingen annan som kan göra det åt mig. 

Ge mig en chans och jag lovar, jag tar den, hur rädd jag fan än är. Jag fick kortslutning i hjärnan under Individual Oral igår, the outcome was pretty damn good anyways. Får jag en blackout igen så får jag helt enkelt lita på att jag kan språket därinne i hjärtat (dubbeltydigt menat). 

Tyvärr. It’s not over. 

Och jag skall fortsätta analysera sönder, men jag skall låtsas att jag inte ens förstår textens språk när jag pratar. 

Detta önskar jag mig just nu:

1. Att bli frisk så jag kan ta långa femtimmarspromenader om kvällarna
2. Nya hörlurar så att jag kan ta långa femtimmarspromenader om kvällarna med iPod-låtar i öronen
3. Att tiden och fegheten ville sluta bråka med mig så att jag kan ta långa femtimmarspromenader om kvällarna med iPod-låtar i öronen och lycka i själen

Snälla påskharen, kom tidigt och ge mig allt det här i ägget istället för onyttiga gifter. För övrigt skulle skorna härunder också underlätta livet lite. 

Fe loak, 
El donia tegeny maak. 
We redaha teba redak.

Det är fint att vara smått flerspråkig ibland, man kan få så mycket sagt då utan att avslöja för mycket. 

Inte omri. 

Ya reit, ya reitnee omree ma habeit
Aizah ‘araf la tikoun
Ghadbaan ow shahghil albak insaam

مانيش رايدة وما نيش رايدة الا هو ما نيش رايدة

”It’s not if I believe in love, it’s if love believes in me. Oh, believe in me”

Jag är sjuk, förkyld med slem i halsen, så trevligt! Nåja, skall ändå fara till skolan vid 12.00 för att lämna igen biblioteksböcker samt gå på businesslektionen (så repetitionen blir färdig någon gång). Har ju tillgång till bil idag så jag slipper stå och frysa vid busshållplatsen. 

I will not forsake
The colors that you bring
The nights you filled with fireworks
They left you with nothing

Åh, jag vet inte varför men jag har alltid, alltid älskat ovanstående utdrag ur U2:s ”Stuck In A Moment”. 

—————————————————–

Haha, en timma senare har jag fortfarande inte publicerat detta inlägg för jag har tittat på U2-klipp på youtube, måste ju kunna lite fler låtar den 31:a juli! Här kommer ett träffande låttextscitat:

You won’t be denied
Well my heart is where it’s always been
My head is somewhere in between
(From: Even Better Than the Real Thing)