Oooo, it hurts. God, how it hurts to know your name is the one behind that pet name.
Jag har bestämt mig för att starta upp ett litet projekt. Om jag grejar mitt mål så kommer personen som idag blivit omtalad bakom lösenordsskydd också fixa skiten. Symboliskt värde liksom, alla vinner. Starting tomorrow, lasting forever.
Vi klarar det här.
Och jag vill leta efter tecken för det är typiskt mig men jag vågar inte öppna dokumentet. Jag behöver någon som sitter bredvid och håller mig i handen. ”Håll i henne, systrar, så att hon inte sjunker” kommer plötsligt upp i min hjärna, en vers från en dikt jag stötte på under mocks 08. Systerskap har blivit viktigt. Man behöver folk som kan slå en på käften och slita en därifrån och hur mycket man än gråter och hatar vännen just då kommer man vara tacksam i slutändan. Fast du är ju också min vän, och jag måste ge dig en chans.
Och plötsligt blev min o så trygga vardag alldeles förfärligt spännande. På ett äckligt och läskigt sätt, på ett skräckfilmssätt, på ett ”Dave Williams i Desperate Housewives verkar vara en hederlig typ men är egentligen ett psyko”-sätt.
That’s all for now, och oroa er inte för mycket, kära vänner och väninnor. Det är inte så farligt som det låter.
Jag vill berätta för någon, men jag hör redan ett chockerat ”OJ”.
Från och med nu lär det bli en hel del lösenordskyddade inlägg, bara så ni vet. Återkommer publikt när jag kommit underfund med vad jag tycker, tror och skall ta mig till.
You give love a bad name.
Och jag undrar ofta, om det händer, vad skulle då inte världen säga? Jag skulle bli oövervinnelig. Jag skulle aldrig mer tvivla på någonting i hela världen.
Jag är lättretad ibland, men det finns få saker som gör mig riktigt upprörd.
Folk som tror de vet hur mitt liv varit fastän de inte kände mig i mitt förflutna är en sak som gör mig förbannad; folk som säger ”åh, vad sött” eller ”men du var ju bara ett barn, det var ju bara inbillning” är folk som vars hjärna jag anser hör hemma på tippen. Det var inte sött för mig, det var inte hitta-på för mig, hur o-äkta det än var för dig i den åldern så var det på riktigt i mitt hjärta. Och jag skiter i hur motsvarigheten såg ut, det kan jag aldrig veta. Men kom fan aldrig och säg att det finns en given ålder från och med vilken ens känslor blir rättfärdigade och ansedda som genuina. Säg inte att Alfie är dum i huvudet och att världen är sjuk bara för att det enda du visste om kärlek då var att Barbie och Ken var tillsammans. Jag kunde varit en Jessica själv. Visst finns det någon slags ansvars- och mognadsskala med i bilden, men jag tror det fanns en anledning till att vi hade ss-lektioner redan i tvåan. Och jag säger inte att jag tycker det är bra, men jag tycker att allmänheten har en tendens att döma ut dessa ungar för fort – fem år kan se så olika ut från person till person.
Säg aldrig någonsin igen att jag inte kände det jag kände eller känner det jag känner. Jag visste då och jag vet nu. Du kan inte jämföra oss två, bara för att du aldrig någonsin känt en känsla av det slaget. Jag vet.
Ett inlägg räcker idag, bloggade på tok för mycket i mars, tycker ni inte? Jag har ett liv att upprätthålla också.
Jag är fortfarande otroligt sjuk, således kommer jag ägna denna dagen åt att ligga nerbäddad i sängen alternativt soffan och lyssna på skön musik, läsa Alkemisten och lägga upp ett plugg- och träningsschema. Jag längtar enormt mycket efter att få träna och gå flera mil med magisk musik i hörlurarna. Jag behöver det.
Skulle kunna säga att jag ägnade gårdagen åt att vara nostalgisk, tittade nämligen igenom min hemliga låda med min gamla dagbok och diverse fotografier, texter och dikter. Men, denna gången tittade jag faktiskt igenom dessa grejer utan att tänka: ”Åh, varför försvann den tiden” en enda gång. Visst var det fint hur modig jag var då, häftigt hur mycket kärlek jag fick och hur mycket kärlek jag gav och hur mycket man hatades och hatade, men också roligt att se hur mycket man trodde att man visste, hur mycket man brydde sig om människor som man idag inte ens hälsar på. ”I’ll love you forever” skrev jag om tre personer under början av 2000-talet. En av dem har jag inte pratat med på sex år, den andra har jag sagt hej till 20 gånger under sex år.
Jag var 11 år, jag sa mycket skit, uppehöll en image som jag snott från Eva&Adam på TV. Men jag ljög inte om den tredje personen.
