The shut-up safety queen’s memoares

Jag vet vem jag skall föreställa mig att jag slår hårt i magen. Så avslutade jag mitt tidigare inlägg och så påbörjar jag detta. Jag skall inte säga ”Åh”, ”Fan” eller ”Jävla skit”. Jag ska inte svära överhuvudtaget, jag skall bara be att få framföra ett oerhört tack till hela world-wide-web-systemet. Tack, för ingen kan ge mig sanningen så fort och osmidigt som du kan. Tack, för nu vet jag allt.

Det här dygnet har varit sjukt hetsigt,  jag känner mig helt mörbultad i själen efter 220 käftsmällar på raken. Jag skall inte komma här och låtsas som om det inte gör ont, för det är klart det gör. Men jag kan inte fortsätta såhär (jag hatar att små tårar ackompanjerar dessa ord exakt just nu, men det är väldigt, väldigt ofrivilligt), jag måste slå sönder muren kring mitt hjärta nu, jag måste bli en öppensinnad människa, jag måste bli hon som vågar släppa taget. Och jag vill inte prata om det, jag vill bara bränna alla dagböcker och låtsas som om jag aldrig tänkt sådär. 

Och jag trodde ingenting men ändå gör det ont i gråthalsgropen nu. Helt ofrivlligt, som sagt. 

VARFÖR KLARAR JAG MIG INTE UTAN DET?

Tror jag skall sluta skriva ett tag och helt enkelt bara leva. Jobba, träna, plugga, umgås – allt utan att tänka på konsekvenser och outcomes. Prata och vara med människor som får mig att må bra. Men Boden är en för liten stad för att allt ska kunna tvättas bort, folk kommer fläcka ned saker då och då, det vet jag. Det är fult att titta bort, men det är vad jag måste göra. 

Skall hjälpa till hos pappa i eftermiddag. Börjar för övrigt bli frisk nu, skönt, då kan jag snart promenera runt Boden igen och kicka lite på Body Combat. Jag vet vem jag skall föreställa mig att jag slår hårt i magen.