The shut-up safety queen’s memoares

Det finns två personer i hela världen som jag kan berätta allt för. Jag uppskattar det så himla mycket, förut yppade jag inga som helst problem eller grubblerier till någon, jag behöll allt inom mig, vilket gjorde att jag blev som en soptunna; full med massa skit, eftersom jag aldrig någonsin kunde lösa mina issues (jag fick ju aldrig in några nya perspektiv och hur mycket jag än analyserade så klarade jag aldrig av att aktivt göra något åt problemen). Hur som haver så skulle livet vara ohållbart ibland utan dessa två underbara vänner. Love you.

Och… jag älskar er andra också! Bara för att jag inte delar med mig av allt till er betyder det inte att jag tycker om er mindre eller att jag saknar förtroende för er. Det är bara det att dessa människor har personligheter som förstår mig innerligt, men ändå kan ge mig konkreta, ärliga råd (som ibland gör fett ont men som jag verkligen behöver). 

Det här är ett bra år. 2.4.2. (2.2=1+1).

Åh. Jag lovade mig själv att detta inte skulle hända, men jag känner att detta bara måste ut. Jag har inte tappat greppet liksom, det handlar inte om det. Men några ord vill jag ändå droppa här.

Skyll dig själv. Jag bryr mig och jag finns och du vet att det är ditt eget fel endast och allenast. Om du bara ville vara mogen någon gång och se det så lovar jag att den där känslan av ensamhet i magtrakten skulle försvinna för gott, jag vill ingenting hellre än att finnas där om du behöver någon som finns där för dig. Jag kan verka krävande och något av en ta-ta-ta-person, men det är bara för att du är en sådan som vägrar ta emot, och då är det svårt att ge. Det kan gå 10 år, det kan gå 15 år eller 99 år, men jag kommer alltid, alltid, alltid ställa upp. Ta den chansen, behöver du en trygg hand att hålla i när du balanserar över ån så ignorera inte min, för jag lovar, ingen hand är så stabil som den. Och skit i det förflutna, glöm allt jag sagt och bara våga lita på att min hjälp är totalt förväntanslös. Jag vill inte ha någonting tillbaka, jag vill bara att du ska veta att min omtanke för dig är skriven i sten, men jag kan inte pracka på dig den. Du behöver inte kämpa för den, men du måste själv inse att den existerar och välkomna den.

I don’t need no lover. Vänskap är fint nog. 

Och för alla gånger jag själv känt mig ensam skall jag för evigt veta att det finns människor runt omkring mig vars hjälpande hand jag vägrar se och ta emot. Ibland är man blind. I framtiden skall jag söka och gripa alla händer jag ser, för ensam är inte stark. Det vet vi.

”I know I’d miss you even if we’d never met” får bli dagens citat, hämtat ur ”The Wedding Date” som det kikades lite på ikväll på fyran. Kunde egentligen inte betsämma mig för om just de orden var finare än ”I’d rather fight with you than make love to anyone else”, men well, klyshig happy-ending film med några vassa kärleksideér. 

Skall nog sova nu, så jag kan gå upp i någorlunda tid imorgon och göra någonting vettigt. Jag är ju inte längre mitt sjuka jag som sitter uppe hela natten och förbannar sina känslor och hoppas att allt ordnar sig, för nu har det ordnat sig. Those eyes are just unloveable, thus – I’m free. Still, that doesn’t mean I don’t care, because I’d lie if I’d say that person’s name has flown away from my heart – it’s still in there. Just as much as before, actually, only thing different is it’s not written all over the place any longer, it holds no possession, owns no monopoly. But it is indeed in there, and will always be, whether that person think it is silly or not. Troubles come and troubles go, we’ve all been through mistakes. I’m not perfect either and hence I’d never judge you.

Hejdå för ikväll sweeties.