The shut-up safety queen’s memoares

My great miseries in this world have been Heathcliff’s miseries, and I watched and felt each from the beginning: my great thought in living is himself. If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger: I should not seem a part of it.—My love for Linton is like the foliage in the woods: time will change it, I’m well aware, as winter changes the trees. My love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath: a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff! He’s always, always in my mind: not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself, but as my own being. So don’t talk of our separation again: it is impracticable; and—’

————————————————————————————————————————————-

”If he loved with all the powers of his puny being, he couldn’t love as much in eighty years, as I could in a day. And Catherine has a heart as deep as I have; the sea could be as readily contained in that house-trough, as her whole affection be monopolized by him — Tush! He is scarcely a degree nearer than her dog, or her horse — It is not in him to be loved like me, how can she love in him what he has not?”

Exakt hur högt uppe i det blå var jag när jag hävdade att ”The Remains of the Day” var bättre än ”Wuthering Heights”?

 

”För bra” kan också vara dåligt. Jag är inte perfekt och därför är jag aldrig för bra, jag kan inte riktigt jämföra människor så… i alla fall inte objektivt. Jag har gjort ett avtryck, I know… stupdity för fan. Intryck? Modig jävel med hackig självkänsla. Stark och svag i samma. 

Gör ett avtryck som sitter
längre än de du redan gjort
Vad har du gjort?
Vad har du gjort?
(Kent: Avtryck)

Men det finns namn som är sköna och älskvärda, nådiga. Fornnordiska. Krigiska. Det finns Elisabethsystrar och slavar. Jag är visserligen mäktig som den härskarinna och fria kvinna jag är, men det är fan tufft motstånd, people. 

——————————————————————————————————————–

Nåja. Till sist, en väldigt, väldigt intressant krönika av Annika Marklund (börjat hitta en hel del nice stuff av henne nu): ”Jag trodde vänskap bara var en bluff”. Titeln säger nog det mesta, har verkligen tänkt precis som henne en hel del gånger och tycker det är jävligt bra att hon tar upp detta, för det är ingenting vi pratar om i dagens samhälle, och det är väl egentligen där problemet bottnar sig, som författarinnan säger: ”Du förväntas ha vänner, alltså samlar du på dig några att fika, shoppa och gå på bio med”, alltså en massa ”vänskapsrelationer” som egentligen inte består i så mycket mer än ytliga umgås-sessions, inga deep-talks, inga ”jag gråter när du gråter”-relationer. Man umgås bara för att umgås, vänskapen har förlorat sitt värde.

Det är på sådant här jag tänker när jag säger att jag har få vänner; visst har jag en bunt med folk som jag umgås med mer eller mindre sällan, men det finns bara två-tre personer som jag verkligen har en beständig vänskapsrelation med. Vänskap kräver inte att man träffas efter plugget varje dag eller drar på shoppingweekends och gör allt tillsammans. Vänskap finner jag då hellre hos människor som jag kanske aldrig gör saker med, men som jag kan anförtro mig åt (och som anförtror sig åt mig) och som jag vet finns där när jag gråter så jag skakar. Då ringer jag inte min biokompis, liksom.

Man kan tro att de man umgås mest med skola var de som känna en bäst, men sådant är icke fallet. Ensamheten är inte konkret; du kan ha en miljard vänner som du hänger med vareviga dag, men om ingen av dem erbjuder annat än bio- och shoppingvänskapen så är du ändå så jävla lonely. Det är därför man inte skall förvånas när skolans populäraste människa begår självmord istället för den enstöriga datanörden; ensamheten är inte konkret.

Gick en hyfsat snabb och hyfsat lång promenad nyligen, trots svår smärta både under höger fot och i höger knä. Jag var fan i mig tvungen, jag vet inget annat sätt som får mig att må bra. Promenader är så jävla perfekt för känslomässig reflektion och så kan man lyssna på arg, hatisk musik för att få ut sin smärta (helst vill man skrika med själv, men det är inte alltid så poppis bland andra, typ sovande människor och så). Dans är iofs ett riktigt lyckopiller också, men musiken där är jobbigare… typ mer love-love-love och det pallar jag inte. Jag mår bättre nu, men kom på att jag behöver mer musik och lyssna på während ich spazieren gehe… börjar lessna lite på my current songs. Men har som ni säkert vet aldrig fattat ett dyft av hur man laddar ner och nu med jäkla ipred osv. så döööh. Får tigga hos folk då.

Kanske skulle det funka att bara flytta? Det är ju en gigantisk milsskillnad, trots allt. But I have a feeling this issue is deeper.

Och vad vet ni? Exakt vad tror ni att ni vet om känslor som dödar en inifrån och förorsakar hjärtats återuppståndelse för jämnan? Det gör ont att vara den här typen, det gör ont att tycka och tänka och analysera och känna, för mycket. För det går upp och det går ner med två enkla nätklick. Man kan bättre än alla andra invånare i hela världen när man drar hemifrån och komma hem helt devastated. Och nej… jag är inte manodepressiv. Men kanske har jag cyclothymia? Intressant att läsa om det i alla fall, kände igen mycket, orsaker tillexempel: ”extreme feelings – ruminate over the problems”. Treatment då? Motion, as always, och ja… det har jag ju fan märkt själv att det hjälper folk att nå känslomässig stabilitet. Och meditation kunde man visst prova med…

EXTREME FEELINGS, I hate you…

Det här går inte. Det får bli totalförbud nu, fast jag hatar det i mitt hjärta så vet jag att jag kommer må gott av det i slutändan. Jag är modig som fasen när det gäller helt nuts grejer, men just detta är svårt, för… det är mod på ett svårare sätt. Modet här ekvivalerar lose-lose in the first place, modet förut kändes åtminstone bra just då man varit modig… det kommer inte detta göra. Inte alls. Jag kommer ångra mig miljarder gånger, gråta 24/7 (hur kul är det inte att gråta medans man kör bil, I fucking adore that habit) och mest av allt: tänka att jag inte klarar det. MEN. Jag måste, detta är inte hälsosamt och bra för mig… It’s fucking destructive.

Samtidigt så hade det varit miljarder och miljoner gånger lättare att kirra om omständigheterna sett annorlunda ut.

Nu får det vara tomt här ett tag tycker jag. Jag vill inte tycka så himla mycket längre, bara låta det flowa på liksom… sola, promenera och ha det gött. Plugga måste jag väl också göra någon gång. Men nu skall jag och inhandla en vårjacka, i Boden om det är möjligt… Jag ska sluta tänka för jag har rätt hela tiden, behöver inte fundera. Min intuition är i killer-klass.

Vad säger den mig nu? DRA. Gör något. Sitt inte kvar i denna hålan och dröm. Ödet går inte hand i hand med dina önskningar. Så dra, lev, du har ingenting outrättat här längre. Du skötte det fint.

Hejdå