april 24, 2009
· Arkiverad under Ännu en anekdot
Jag vill så gärna förstå, begripa, greppa vad som händer. Jag vet inte, fattar inte.
Men jag vet, jag har överträtt en gräns igen, jag kommer längre och längre ifrån det bombfria territoriet. Vad gör jag? Jag måste fly tillbaka och skita i att min djupaste skatt finns på andra sidan.
Hejdå, jag vet att jag sa hej igen och nu blir det ett abrupt avsked på ett nytt hopp. Jag sträckte ut en hand och fick en tillbaka, men… nu tar jag min egen åter. Det går inte. Jag trodde det skulle gå, men det gör det inte.
Det handlar om fingertoppar nu, imorgon handlar det om luft.
april 24, 2009
· Arkiverad under Ännu en anekdot
Jag orkar inte ens kommentera alla de jävligt klumpiga sammanträffandena som sker all the time nu för tiden och thus äter upp mig inifrån. Vem vill mig såhär ont? Jag kastar skit i en dynga som osar respekt, men jag pallar bara inte det här mera. Vet du, jag trodde jag skulle orka, trodde jag skulle klara av att hålla saker och ting stabila inombords, men icke – ett jävligt märkligt sammanträffande kom ju emellan. Så vad gör jag nu?
Bortom hopp och förtvivlan blir alla känslor guld, så sant som det var sagt.
