Jag orkar inte ens kommentera alla de jävligt klumpiga sammanträffandena som sker all the time nu för tiden och thus äter upp mig inifrån. Vem vill mig såhär ont? Jag kastar skit i en dynga som osar respekt, men jag pallar bara inte det här mera. Vet du, jag trodde jag skulle orka, trodde jag skulle klara av att hålla saker och ting stabila inombords, men icke – ett jävligt märkligt sammanträffande kom ju emellan. Så vad gör jag nu?
Bortom hopp och förtvivlan blir alla känslor guld, så sant som det var sagt.
