Och som vanligt känns allt trettiotvå gånger bättre efter ett träningspass. Body Combat idag var jobbigt som sjutton, men således också sjukt uttömmande och sådant är ju alltid himla bra för en själ med allt för mycket jobbiga tankar.
Känns lite bättre nu; mitt liv är ju långt ifrån disastrous; på vissa fronter går det till och med bra!
Skolan är inte en av dem dock, så farväl, måste nog göra lite biologisyllabussammanfattning innan jag får sluta mina ögon för välförtjänt sömn. Bye.
Akustisk version av ”Stuck in a Moment”; nummer två på min lista över de bästa U2-låtarna ever. Den talar till mig på ett sätt den inte talar till någon annan; varenda vers är skriven för mig, som ingen annan låt är skriven för mig. Förutom en annan låt med sjukt likt budskap, en låt som jag borde känna mig än mer träffad av, men som jag helt tar avstånd ifrån.
I wasn’t jumping… for me it was a fall
It’s a long way down to nothing at all
