Nu gör det ont. Jag är ju fan sjukligt sentimental, på ett dåligt sätt. Såg lite DH alldeles nyss för att ta en paus i pluggandet och jag dog ju som vanligt lite inombords av slutklämmen. I burst into tears easier than a five-year old losing her doll, vafasen! Det är svårt, det här livet jag försöker pussla ihop. Jag höll en hand igen men lät den gå, ett handtag av ärlighet som jag slängde åt helvete. Idiotiskt, för det finns ingenting mer jag behöver i detta livet om jag bara kan nå en ärlig dialog. En öppen dialog där jag inte håller inne på saker och ting bara för att de kan knäcka allt. Våga och vinna, allt handlar om det. Jag vet att det kommer kännas hemskt att börja om nu, men jag klarar inte detta ensam.
I’m just trying to find a decent melody, a song that I can sing in my own company…
BodyJam klockan åtta : )
