The shut-up safety queen’s memoares

Vet inte varför riktigt, är inte flygrädd överhuvudtaget och fruktar inte döden överdrivet mycket, men alltid vid resor så känner jag att jag måste, måste, måste få säga saker, ifall jag inte kommer hem.

Så du, it’s been forever, but I still believe in you. I always did and I’ll always do. Live your dream and don’t accept less than you deserve, hun. I’ve cried a million tears for your happiness, but even more for your misfortune. I genuinly care about you, though I don’t know why, got no reasons… You’re lonely and I’m blue, it’s always been bluesy vibes. Anyways… me loves yah. I tried not to, but I can’t. Hope you’ll get a peaceful and happy life, with someone who is always there for you, like I never dared to. Please remember that I never lied, I guess you know now, you’ve been there too, it hurts, right? Well, baby, the bad part is that for some, it never stops aching… Don’t let us be those ones. I don’t care about the feud between two radically different lives, a union of souls is all I desire, and you know those ‘exactlys’ are not coincidental. Miss you, love you. XoXo. 

Hejdå- 

Barcelona, nästa. 

Hm, länge sedan jag så hej och hallå här. Anyways, inte så himla mycket som hänt, skall till Barça med sju åttondelar av mina resterande klasskamrater denna onsdag… Mm, typ imorgon, och har en hel del att stå i inför det, typ växla pengar och grejs i Luleå imorgon, so I guess you won’t hear from me the coming seven days or so. Hopefully we’ll have lots of fuuuun. Tvivlar inte på det egentligen, haha. Efter hemkomsten blir det bal och sådant och sen studentfix och något slags bastuflottesäventyr + tältning i Övertorneå, med klassen of course. Plus Aldervisiter och liknande, probably, loads of fuun. 

Tänkt? Men jaaa… massor. Lite för mycket senaste dygnet, to be honest. Hatar BodyCombatstretchinglåten, it’s just too nostalgic, though cheesy. 

I lied a lot to you, maybe to forget you. You know, I still lie a lot to you, maybe to protect me. 

Har sagt det förut, men fan vad jag älskar Nile FM! BRA, endast toppenbra musik. Always makes me happy : )

Har upptäckt att jag köpt en för stor jeanskjol efter förra veckans shoppingstrapader, oh no, liksom verkligen svårt att vara bottom-heavy med smalare midja, blir typ ett glapp i ryggen när man har jeans. Vanligt förekommande problem. Blir till och byta. Ikväll blir det film och sånt hos L, med S och de andra två L:n. Har märkt att typ alla mina vänner börjar/börjat på bokstaven L, S eller J, haha. Nåja, skoj blir det i alla fall! (Förutom skräckfilmen…)

Det går ju inte en dag utan att jag tänker på det, of course. Men liksom, kan förtränga det lättare nu, trycka tillbaka det, tänka på något annat och bara fokusera på att ha kul. Aktivering är nyckeln. Aktivering och fortsatt dårskap från din sida, tack babe. 

FRIENDIES; me love yah. 

Äh, det blir ju balans i slutet i alla fall, det blir det alltid. You lose something, you gain something – that’s life. Och hur fint det än verkar och var med destruktiva moody people så är det nog rätt bra för min själsliga tillvaro att bli kvitt sådana problemmänniskor. Det är fantastiskt, känslomässigt, att känna sån tillhörighet med någon, att någon öppnar sig så, blottar sig så (jag är sååå för känslobefrielse) men det är också påfrestande… jobbigt att bara älta problem, bara höra negativa tankar, gråta för andra… jag pallar inte det.  Det blir liksom som om jag skapar problem genom att bevittna problem. Mycket bättre med glada, aktiva människor som vill hitta på saker. 

Äsch, det enda jag vill säga är liksom… tack för att ni finns, never letting me down, always making me happy. 

PUSS!

För övrigt, i helgen vet jag inte riktigt hur det blir, exams är ju done och har en del att fixa inför Barcaresan på tisdag, plus att jag tänkte hinna se tysk film med J och typ hitta på nått med klassen I guess, plus att jag hörde talas om någonting imorgon… Och fan, jag jobbar också. Shit. Mycket att göra! But I like it, mindre tid för jobbiga gnällmänniskor. Hoppas jag hinner allt bara.

Men nu… sista plugget ever. Business. 400 sidor. I’ll make it, I always do.

Jag ska väl inte klaga, men om vi säger som så; tur att min dagen-före-inlämning-IA i Business blev mighty great ändå, för jag har verkligen inte pluggat enough för paper 1 imorgon. Kan typ… 10% av vad jag borde kunna. Kommer gå käpprätt åt helvete, helt ärligt… hoppas att jag klarar kursen alltså. Annars blir det till att göra re-take i november/maj… Me don’t want that. Kunde ju sitta hela natten och plugga, men liksom, pallar inte alls… Hatar allting just nu. Exams går åt helvete, dålig ekonomi, för lite tid, förjävliga happenings på diverse relationsfronter, mitt hår är slitet due to lack of time to perform regular hygiene activities, ja… ni hör ju! Kul, roligt, grejt. Och sedan är ju vädret kasst också. Och mitt rum stökigt och med besök av en och annan myra. Trevligt. Trevligt alltså. Nu lyser fan mittemot-grannens entering-lampa, och ingen är där? Spöken också, hmpf, som om det inte räckte. Igen… IGEN. Skitläskigt.

Well, well… behöver verkligen peppa upp mig själv, men hur gör man det? Lyssnar på happy musik kanske? Men har typ ingen, plus att det är för sent för det nu, ljudmässigt liksom, ids inte leta rätt på mina hörlurar och det är visst folk som sover. Pratar med människor som tycker om en för den man är och inte det man presterar? Finns dem? Kanske, men åtminstone inte tillgängliga just nu. Tittar på en klocka som visar en alldeles för sen tid, hör snarkningar som gör mig stressad… GahhahA. Kunde freaka ur nu, få en ny bryta-ihop-attack och gråta tills kroppen inte kan producera mer tårar (jag menar, jag hade lätt vunnit den där japanska reality-såpan där man ska samla mest tårar i en burk, så mycket som jag bölat den senaste månaden…). Vet inte varför riktigt, är väl mest det att allt kommer samtidigt, press från femtioelva olika håll och jag som är smått perfektionistisk pallar inte tidspress på det viset, vill producera kvalitativ skit istället och det blir liksom konflikter då… ”Vad är problemet?” frågar alla. ”Jag vet inte”, säger jag… ”Skolan, allt…” ”Vad är allt?” frågar dem. ”Men… allt”, säger jag, i hopp om att de borde kunna tillgodose sig själva det undermenade. Men liksom, det gör ingen. Och jag vet inte riktigt varför, kanske är det typ så enkelt som att de helt enkelt inte alls kan relatera till sådana issues och således blir helt ställda och liksom bara ”Va? Inte kan du väl sitta och gråta sex näsdukspaket för en sådan skitgrej?” Och jag önskar att jag kunde skrika: ”Titta på Nights in Rodanthe. Sista repliken. Slutscenerna. Jag gråter som Adrienne, av samma orsaker. Det hade du också gjort”.

”But there’s another kind of love, Amanda. One that gives you the courage to be better than you are, not less than you are. One that makes you feel that anything is possible. I want you to know that you could have that. I want you to hold out for it”

Men jag skriker inte. Säger det inte. Viskar inte ens. För jag tror mig veta, att ingen som inte upplevt skiten kan veta hur det känns, ingen icke invigd kan förstå varför man sitter stum och timmar i sträck, dygn efter dygn. När du vet hur det är, när du varit där, då kommer du fatta att jag gråter för att jag hade världen i min hand, för blott en sekund, men misslyckades med att fånga möjligheten. 

Jag vill inte vara hon som krusar sönder Jolene, vill inte att min lycka ska bero på någon random människas velande. 

————————————————–

För att koncentrera mig på något helt annat, here we go:

HAR DU…?
Folköl i kylen : Nej
Något husdjur : Jo, a bunch
Någon favoriträtt : Nej
Någon flick/pojkvän : Nej
Puder på dig :  Nej
Några framtidsplaner : Typ inte, bara långsiktiga, nu icke-genomförbara
Någon sjukdom : Nej
Gymkort : Ja
Några kärleksproblem : Plenty
En homosexuell kompis : Nej
Duschat idag : Skall göra det nu (mitt i natten, men…)
Någon kompis som snarkar : Säkert.
Någon vän som spelar i ett band : Naj
Några mvg:n : Massor i högstadiet, yes
Någon som förstår dig : Mja… ibland, och ingen fullt ut, tyvärr. But some try <3 Jag är ju knepig att greppa iofs.
Tuff kompis som kan försvara dig : Jag försvarar mig så bra själv
Något beroende : Nej, inget som jag erkänt i alla fall
Fikat idag : Faktiskt! Tillhör ovanligheterna med fika, men joo.
Nagellack : Ja, typ rosa/rött
Någon vän som bor i ett annat land : Jo

VEM…?
Avskyr du : Många
Hånar du : En del i smyg
Delar du mest minnen med : Oj? Beror verkligen på hur man ser det.
Längtar du mest efter : Inga namn nämns
Stör du dig på : Inte så jättemånga, men typ… en del ändå.
Gosar du med : Hunden, i brist på annat, haha
Lagar mat : Mamma, oftast
Diskar : Mamma, oftast
Tror att den är någon : De flesta

VILKEN…?
Tidning läser du : NSD, Aftonbladet, Cosmopolitan, Veckorevyn, GLAMOUR and more…
Buss åker du oftast : 22/02, 99/09 [Lokalbussar] 28/23 [Länstrafiken], men kör mest nu för tiden…
Frisyr har du : Långt, tjock, brunt med kopparinslag. Typ ingen klippt frisyr, bara vanligt som varvas med frisyruppsättningar.
Dag fyller du år : 4 juli
Årstid föredrar du : Sommaren
Stad är du uppväxt i : Boden

VAD…?
Gör du nu : Har ångest
Gör dig till en bra människa : Shit, vet inte. Att jag är trevlig och rättvis kanske.
Gör dig till en dålig människa : Alltså… att jag har svårt att kompromissa ibland, maybe.
Vill du arbeta med : Konflikthantering, utrikespolitik, företagande, skrivande, kreativitet…
Är roligast just nu : Ingenting. Eller ah, den stundande Barcaresan.
Har du på dig nu : Beige sött nattlinne, paisleykofta i blå/beige
Har du för smink idag : Inget. Har typ aldrig smink nowadays.
Äger du för skor : En del, orka rabbla.
Har du för storlek i skor : 38-39
Läser du för bok : Nu? Business Studies :/ Men har lånat ett dussin på bibblan för sommarläsning, bland annat ”Den allvarsamma leken”. Verkar fin. 
Ska du göra nu : Sova kanske. Tvätta mitt hår… vet inte. 

Det är inte så förvånande att det här händer just nu, så här har det liksom alltid hållit på. Varenda gång under dessa år som jag försökt fokusera på mig själv och glömma allt det där destruktiva och alla de där long-gone-lost-grejerna så dyker någon sådan grej upp. Varenda gång. Alltid är det nått som tydligt får mig att tänka att vafan, he är inte över. Jag blir liksom trapped och lurad och uppdragen på en svårbalanserad lina varenda gång jag försöker hoppa ned. 

Vart ligger problemet? Överanalyserar jag för att det helt enkelt är så mycket tryggare att stanna kvar på linan? Vet människor mer än jag tror att det vet? Eller är det någon övernaturlig ödesmakt som låter sådana slumpmässiga tillfälligheter infalla på tidpunkter som ser ut att vara mer än just tillfälligheter? Det är väl klart som fan att man tror att det är nått slags tecken när det alltid, alltid, alltid händer just då jag släpper. Då jag är på väg att klara det. Move on. Gå vidare.

Men näeh. Jag orkar inte slåss mer. Det som händer, händer. Slår någon mig slår jag väl tillbaka, men mer än så är det inte. Jag krusar inte, är ingen rövslickare, har aldrig varit. 

BYE.

ett svalt hej är det enda jag unnar dig.

Nej. Jag ska nog skita i vad jag moraliskt och mest rättvist sett borde göra. Men liksom, vem vill hjälpa en whinande bitch- b? I sure don’t, it’s not my problem. Ska satsa på mig själv nu, bara göra saker för min egen skull, saker jag gillar och mår bra av. Och jag kommer bli påmind triljoner gånger om hur mycket jag saknar något mer, kommer läsa blogginlägg och texter och låttitlar som skvallrar lite för mycket om the bitch-b’s tillstånd right-now-and-yeah-I-mean-this-very-SECOND. Men, som jag mycket länge förstått så funkar inget annat än att till det yttersta leva efter mantrat ”det är inte luften jag andas, så jag kan leva utan det”. Fast visst är det ironiskt? Förr var det ju jag som var den tysta, tråkiga jäveln. Well, well. 

India Night i lördags, mighty nice. 

Vad jag vill/ska göra i sommar:

De spelar Lisa Miskovsky [!] på Nile FM! Shit, den radiokanalen är verkligen bred alltså, musik från alla världens hörn, från alla genrer, för alla åldrar, för heartbroken people, for mad people, för alla. Me love Nile FM.

Nu sjöng Lisa ”And oh, you fall easy, but it’s easy to give in when the rain falls. I won’t fall at all”. 

Har precis storstädat mitt rum med min übersnälla och übersöta lillasyster! Skall åka och sola nu, inhandla grejer för kvällen och försöka hitta någon outfit. Hilfe!

Jao… inte kul att vakna idag. Låg och drog mig och försökte sova så länge det gick för att slippa gå upp och slippa tänka på allt. Småhulkade tyst för mig själv, länge, länge. You know, det är inte det att jag tycker att jag förlorar något av värde, I mean, certainly I don’t, men det har varit en del av mitt liv så länge att det typ blivit som en vana att tänka på det, hålla fast vid det, ibland kämpa för det… Plus att jag liksom är så hooked på det så det inte är sant, helt utan vettiga reasons, snarare finns det trehundraelva antiargument, som en del av er vet. Men alltså, hur mycket jag än vet att jag inte borde, så whinar jag som fan över allt, det finns ingenting annat i världen som gör mig så ledsen som det här. Som gör mig så nere som du. Som gör mig så hyper och euforisk. Jag kunde tala om en drog här, men det är ingen tablett, ingenting jag injicerar, för mig räcker ord som katalysatorer, inget annat öppnar dopaminflödet så bra, inget annat dödar det så väl.  

You won’t be pushed or messed with tonight
you won’t be lied to, ruffed up tonight
You won’t be insane, paranoid, obsessed
aimlessly wandering through the dark night
So dream on

Jo, jag hoppas jag.

Mm. Yap. Nu finns det liksom inga muröppningar längre, jag satsade allt på ett kort och det gick inte. Jag kan spela när jag vill, så klart, fast jag vet inte om jag orkar vara en gnällig, efterhängsen typ. Nog för att jag vill sjukt väl och allt, men kan man inte se det så kanske man inte är värd min tid… though of course it will be hard for me to see someone dying from within sådär. And… well, iofs så har jag inte varit lika offensiv som jag önskar, if you don’t know that someone already knows then maybe you will just deny your problems… aber ich weiß ja genau! And your life’s been hard, times have been tough, you’ve been feeling down and blue and lonely. And you think I’m too stuck with the case to ever be there for you unconditionally. 

Nej, vänner. Jag ska trycka på tills jag stöter på motstånd jag inte kan klara av. Jag ska gråta varje morgon om jag måste, men jag ska fan i mig inte backa nu. Jag ska säga som det är, igen, för det är den människan jag vill vara. 

Och jag har råd att misslyckas, thanks to an adorable bunch of friends. Love yah.

Well, well. Som tur är har jag mycket roligt att se fram emot den närmsta månaden! Indienkväll med IB-people ikväll, Barcelona om elva dagar, studenten och balen jäkligt snart. U2 den 31 juli. Kanske ett mycket spännande jobb i sommar! Life’s göööd. 

Nu skall jag ringa S och sedan köpa te och cola till ikväll. Måste hinna städa rummet och hitta en bra outfit också, hjälp! Det är fan brådis. 

”Hey, can I borrow a knife from you?
I think I’m gonna cut out my own eyes
‘Cause they’re pretty tired now, they’re not in for any surprise”

Ohne dich, geht’s mir gut. Nej, nej. Tror det är kirrat nu faktiskt, förlorare hör inte hemma in mein Herz helt ärligt. Noooo. Tror jag behövde liiiiiiite tid för att inse att den stämpeln också kunde appliceras gällande personer jag trodde var fighters. He går aldrig, men det är okej! High and Low har aldrig funkat great, I should know. Plus- och minuspol. BlahhaA. Sorry. 

Sometimes not even active actions work, and then that’s just for you to see, that person is just not worth your precious time.