Ibland är jag världens sämsta människa. Det finns en grej som tynger mig mycket just nu, det gör ont i mig att se hur jag avsiktligt passivt bidrar till en fin människas smärta. Kanske är det en smärta jag aldrig kan ta ifrån personen ifråga, men att få personen att förstå att jag åtminstone bryr mig, tänker på denne och mår dåligt för dennes olycka jämt och ständigt, det borde jag säga något om. Kanske kunde det få personen att förstå att den ensamhet människan ifråga känner är totalt orättfärdigad, och jag tvivlar inte på att jag skulle kunna bidra en hel del i en konversation om ensamhet.
Jag förstår dig. Jag vet att du tror att jag antingen, ett; har dömt dig eller två; bara skiter i dig, men, *censur*, jag vill ingenting annat än att finnas här för dig, det handlar bara om att jag själv är så rädd för att bli sårad…
Och helt plötsligt blev allting en fråga om egoism; vems smärta är viktigast, din eller min? Och kan jag få ett smärtfritt liv överhuvudtaget, för det känns ju inte som om det inte smärtar nu…
And, so you know: ”det finns ingen belöning och jag kräver ingenting, bara att aldrig nånsin tvingas hålla käften”
