Det är inte så förvånande att det här händer just nu, så här har det liksom alltid hållit på. Varenda gång under dessa år som jag försökt fokusera på mig själv och glömma allt det där destruktiva och alla de där long-gone-lost-grejerna så dyker någon sådan grej upp. Varenda gång. Alltid är det nått som tydligt får mig att tänka att vafan, he är inte över. Jag blir liksom trapped och lurad och uppdragen på en svårbalanserad lina varenda gång jag försöker hoppa ned.
Vart ligger problemet? Överanalyserar jag för att det helt enkelt är så mycket tryggare att stanna kvar på linan? Vet människor mer än jag tror att det vet? Eller är det någon övernaturlig ödesmakt som låter sådana slumpmässiga tillfälligheter infalla på tidpunkter som ser ut att vara mer än just tillfälligheter? Det är väl klart som fan att man tror att det är nått slags tecken när det alltid, alltid, alltid händer just då jag släpper. Då jag är på väg att klara det. Move on. Gå vidare.
Men näeh. Jag orkar inte slåss mer. Det som händer, händer. Slår någon mig slår jag väl tillbaka, men mer än så är det inte. Jag krusar inte, är ingen rövslickare, har aldrig varit.
BYE.
ett svalt hej är det enda jag unnar dig.
