Tack du jävligt brighta krönikör på NSD som skriver sanningar jag redan vet. Jag behöver inte höra dem igen, jag hatar att slå upp min morgontidning och mötas av den rubriken det första jag gör. Jag vill inte höra det.
Jag vet att det är sant, men snälla, bespara mig att pränta in det med bläck i min hjärna. Eller vafan, gör vad du vill. Skriv vad ni vill, försök övertyga mig med triljoner ord, gör det. Min hjärna kanske ni når, det gör ni nog… Men mitt hjärta, skribenter, saktyckare och viktigpettrar, mitt hjärta är redan fullt med bläck… som säger allt ni inte vill jag ska säga.
Jag är en Rebecca L. Jag vet.
MEN… det har vuxit fram. Det var ju inga L-I.S-ögon jag såg in i från början.
