Han är också bara människa. Han behöver också kärlek. Det handlar inte bara om mig.
Jag vet att jag är dålig på att visa honom den uppskattning han förtjänar, jag vet att allt han får se av mig är det negativa; han är killen som får tårarna, klagandet, ilskan, tröttheten och de uppriktiga, ärliga ögonen. Och jag känner ibland hur jag beter mig som ett svin när jag ger skratten, glädjen, humorn, de glada nyheterna och de flirtiga ögonen till de andra. Men allt har en anledning – jag är rädd. Jag vet att han tycker om mig när jag är som värst – men gillar han mig när jag inte är ledsen och nere? Egentligen är det löjligt att jag tänker så, men det är svårt. Han har liksom blivit förknippad med djupa diskussioner, ingen lättsamhet… samtidigt så förtjänar han min kärlek, min glädje, mitt skratt och mina leenden mer än någon annan. Jag vill ge honom det. Men jag kan inte. Och han vet ju i alla fall att jag ger honom, honom och ingen annan, ärligheten och sanningen, och det är ju i alla fall något.
Och jag får känslan av att han alltid varit killen som fått tårarna, klagandet, ilskan, tröttheten och de uppriktiga, ärliga ögonen… Jag vill inte vara en till människa i hans liv som gråter ut mot hans axel och skrattar med hans bästa vän. För jag vill ha lyckan med honom, han förtjänar lyckan och jag förtjänar lyckan och vi kan nå dit tillsammans. Jag vill ta hans hand och visa honom livet igen, bara vara galna och bara tänka på oss.
Men samtidigt vet jag inte. Detta är i och för sig något jag borde göra hur som helst, även om det är vänskap och inte kärlek det handlar om så förtjänar han min glädje och uppskattning. Men de känslor jag tror jag har gör det så mycket svårare, för jag vill inte bli för involverad i hans liv och sedan inse att jag älskar honom… det kommer inte gå.
Och samtidigt så tycker han om mig. Han tänker på mig, jag är säker på det för han säger ju det och det märks. Men varför, varför sitter vi båda bara och tänker på varandra och sedan säger vi ingenting? “We don’t know how to connect, so we disconnect..” Jo. Du säger saker ibland så klart, men jag gör ju inte det… men blir det onyktert, då händer det ju grejer. Varför är vi så blyga, vännen min?
