I vardagens stilla lunk är det svårt att ibland komma ihåg hur lyckligt lottad jag är som har dig som bryr dig om mig så otroligt mycket. Ibland slår det mig även om det är helt oförståeligt för mig. Hur kan du bry dig om mig så som du gör? Varför? Vad gjorde jag som fick dig att vilja komma mig nära? Varför vill du lära känna mig? Varför är det så viktigt för dig att jag mår bra? Varför gör det ont i dig att se mig ledsen och varför skiner du upp när jag kommer in och är glad? In the end of the day är det ju det viktigaste som finns, att våga dela allt med någon, att vilja göra det. Och det borde säga mig allt, ellerhur? Och jag hoppas, hoppas, hoppas att du orkar vänta på mig.
Du är en underbar människa. Och jag vill aldrig behöva vara utan dig i mitt liv.
