Det känns så jävla bra vissa dagar, igår var en sådan dag. Jag är sjuk som ett as fysiskt, men min själ är glad för att jag får umgås med honom, vara nära honom. Det är inte så att han tvingas umgås med mig, han vill göra det. Det är inte jag som tjatar om att hitta på något, det är han som föreslår. Nej, herregud, det finns verkligen nåt där, men jag vet inte vad eller hur jag ska approacha det. Men det här är närmare äkthet än allt jag någonsin upplevt tidigare. Ja, det flyter inte alltid hundra för det finns hinder i vägen som stavas blyghet och en jobbig situation med tanke på HUR vi känner varandra, men det finns ingen fight for attention från min sida, jag behöver inte. Det finns ingen tveksamhet om att han tycker om mig för den MÄNNISKA jag är. Love1 nämnde aldrig mig för någon, officiellt kände vi knappt varandra, men den här personen pratar om mig med alla och hur mycket han bryr sig om mig och vilken fin tjej han tycker att jag är. Det är en sån jävla skillnad.
Men jag är rädd för att allt ska vara för bra för att vara sant.
