The shut-up safety queen’s memoares

Jag besökte Bodens Stadsbibliotek idag. Hade endast för avsikt att låna hem några böcker om marknadsföring inför min B&M-Internal, men sedan var det någonting som drog mig bort till hylla Hce och bokstaven C. Där stod den. Boken som hade kallat på mig i så många år men som jag aldrig vågat släppa in i mitt liv. Där uppenbarade den sig, och jag kände att jag nu orkade med att ta emot den. 

Det var en fin bok. Fin från första sidan till sista ordet. Han skriver lite som mig, tänker lite som mig, men är mycket mer förlösande. Det är intressant att den kom in i mitt liv just nu, faktiskt. Jag tror jag har behövt den här sanningen hur länge som helst men aldrig vågat acceptera den förrän jag själv kommit till en punkt då jag tror på den. Coelho vet vikten av att våga släppa ut och släppa in de känslor man känner. Pilar skriver om kärlek av exakt samma anledningar som mig, och hon bekräftar min procedur: ”Jag satt länge och betraktade floden. Jag grät tills jag kände att jag inte hade några tårar kvar. Då började jag skriva”. 

Nej usch i mig, men också ja. Det är såhär. 

Ur Coelhos förord till verket ”Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät”:

Vi kan försöka följa en handbok, kontrollera våra känslor, lägga upp en strategi för hur vi ska bete oss – men allt det där är bara dumheter. Det är hjärtat som bestämmer, och vad det bestämmer är det enda som betyder något. [...] Alla har vi vid något tillfälle mellan tårarna sagt: ”Jag lider för en kärlek som inte är värd att lida för.” Vi lider därför att vi tycker att vi ger mer än vi får tillbaka. Vi lider därför att vår kärlek inte accepteras. 

Och jag lider nu. Som Pilar och värre än så. Jag lider för att djupt rotad inom mig finns en känsla jag är oförmögen att kontrollera. En känsla som jag släppte ut men som jag burade in lika fort igen, i tron om att jag stängde dörren om någonting som inte längre existerade. Jag lider därför att jag vet, att hur mycket jag än ger kommer jag aldrig kunna få något tillbaka. Det jag känner kan aldrig accepteras. Och jag tänker på sägnen, ”Sägnen [som] berättar att allt som faller ned i den här flodens vatten – löven, insekterna, fåglarnas fjädrar – förvandlas till stenar som lägger sig i dess bädd”. Jag tänker ”Tänk om jag bara kunde slita mitt hjärta ur bröstet och kasta det i strömmen, då skulle ingen smärta längre finnas, ingen saknad och inga minnen”.

Jag har skrivit på den här historien alldeles för länge nu. Elden har brunnit och brunnit och alltid försörjt skrivandet. Jag behöver släcka elden, och det sägs att vatten är det enda som klarar det. Men att doppa mina utskriva texter i Svartbyträsket tror jag helt enkelt inte funkar.

”Vi måste utsätta oss för risker, sade han. Vi kan inte förstå livets mirakel till fullo förrän vi låter det oväntade ske. Varje dag ger oss Gud  inte bara solen, utan också ett ögonblick då vi har möjlighet att ändra på allt det som gör oss olyckliga” 

Men jag har redan försökt, tänker jag då. Jag har försökt och ödet ville det inte. Jag vill kasta mitt hjärta i träsket nu, snälla. Men ”de som försöker döda själen handlar även de emot Guds lag, även om deras brott är mindre uppenbart för människorna”.

Jag vill kasta mitt hjärta, men istället ger jag bort det här. Con un poema y un trombón, a develarte el corazón