Wordle är en kul sida för skribenten. Här kan man testa vilka ord som man mest frekvent använder. Jag plitade ner mitt bloggdomän, och det verkar som jag snöat in mig på ordet ”dö”. Inte så jätteförvånande, jag är rätt känd för att använda dödsrelaterade ord som kraft-/överdriftsadjektiv. Dock skall noteras att Wordle endast registrerar de inlägg som finns på bloggens framsida vid tillfället.
[KLICKA PÅ BILDEN för att förstora mitt tagmoln, alternativt skapa ett eget!]
Ibland blir man så hemskt glad för andra människor skull. Jag känner med denna person (let’s call ‘it’ U), jag önskar U all kärlek i världen liksom. Och jag känner en enorm lättnad då U verkar ha insett att skrivandet är ett underbart reflektionsforum, för jag tror U behöver reflektera över vad som händer just nu. Gör det. Det kommer bli bra.
Själv har jag ju använt det skrivna ordet för inre reflektion i åratal. De åren ekvivalerar en lång, beständig period av mitt liv som jag känner bara måste få ta slut nu. Eller fortsätta i annan form. För tre år sedan rätt precis så levde jag med detta så intensivt så jag grät varje kväll. Varenda liten jullovsdag avslutades med ett tåröveröst tangentbord och en massa ord på en dataskärm. Ord som skulle förklara min kärlek. Men för tre år sedan såg jag också, för första gången på riktigt kanske, inget ljus whatsoever i tunneln. Jag visste att det inte för allt i världen någonsin skulle kunna bli så fint som jag alltid velat att det skulle bli. Och samtidigt insåg jag att jag hyste ärliga känslor för människan. Dilemma.
Jag skall, min vana trogen delge er min skriftliga känslologg från den tiden (såg förresten att söta Sandra, bloggerskan bakom en av mina favoritbloggar börjat med denna tradition).Det hela började nog alldeles innan jullovet, personen i fråga war gerade zurückgekommen och jag hade under den tiden förstått djupet av allt, att saknaden var ärlig:
When I got that feeling, I want sexual healing.. Mån 19 dec 05:17
SO CLOSE, no matter how far..
I REALLY WANT YOU, BADLY!
jag borde prata med dig, jag har aldrig någonsin tagit initiativet till att börja snacka med dig, och det var ju därför du blev less på mig, jag vet ju det. men.. jag vågar inte.. rädd för min egen själsfrände förfan.. hemskt.. vi är så lika så det är sjukt.. jag blir nästan rädd, och han vet så mycket om mig som jag inte trodde han visste, som jag aldrig sagt eller som jag aldrig trodde han skulle komma ihåg.. SpooooKy.
måste sova nu. uppdaterar imorgon, puss.
Duuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu, det är bara dig jag älskar.
jag vill ha en kram.
jag är jättetrött, skittrött… fan. fattar inte varför.. jag vill gå och lägga mig.. KOM!!!!!!!!!
jag saknar dig grymt mycket. livet är en grym gåva ibland.
——————————————
Jag har berättat det. Shiiiiet.. jag trodde aldrig jag skulle göra det. ALDRIG!
Jag skakar i hela jävla kroppen, jag är sjuuuuuuuuuuk… fan det är sant. jag skakar.. på ritkigt.. skit mkt.. men nu är det sagt, någon vet… och det känns så jävla bra 
——————————————
Hej, jag är deprimerad.
Jag fattar inte hur jag ska göra.. Ååååå..
Jag vill aldrig glömma er eller någonting.. jag vill alltid komma ihåg, ha minnena tillsammans med er och inte bara komma ihåg dom själv.
JAG SAKNAR DIG SÅ JÄVLA MYCKET! det är helt ofattbart..
klarar typ inte en dag till..
Du ska veta hur mycket jag saknar dig, jag tror fan du vet det.. för jag är inte jättebra på att dölja saker. Det vet du ju sen förut .. ;P haha. Men jag fattar inte hur jag ska klara mig, nu är det i alla fall uthärdligt, jag ser dig ju trots allt väldigt ofta, och det räcker helt okej. Men sen, fatta, jag kommer grina ihjäl mig.
KÄRLEK ÄR EN GRYM GÅVA.
—————————————-
Jag tror inte direkt jag kan stå för detta idag. Vi är inte så lika. Men jag grät ihjäl mig lite när den dagen kom, det gjorde jag. Men hey, idag lever och frodas jag ju, right? Kärleken är inte lika desperat: dö-eller-kirra-det längre…
Ibland skriver man mycket. Ibland ingenting. Men jag är en skrivventilerare längst ini själen. Jag, liksom Alba i Andarnas Hus behöver skrivandet för att ”rädda det förgånga och överleva min egen skräck”. Just nu känner jag mig väldigt inspirerad. Det är som om ett stort jävla yrväder kommit in och rensat i mitt liv. Äntligen.
Skriver för närvarande på min WL2; ett första kapitel i en uppföljare till Andarnas Hus,- Caterina. Jag kan verkligen det här. I skrivandet känner jag mig trygg.
Vet ni? Jag tror knappt mig själv, men jag har fallit för en låt av Bo Kaspers Orkester, BKO?! Otroligt. Ofantligt. Innan allt försvinner, försvinner. Så fin och lite, lite kentig. Underbara svenska språk.
Jag har varit lite modig nu. Faktiskt till och med modigare än den där gången för länge sedan, när jag var så lyckligt omedveten om oskrivna regler. På sätt och vis, får man väl kanske säga. Det är ju inget direkt meddelande, dess indirekta och inaktiva karaktär ger mig ju tyvärr mindre möjligheter att få fram det jag vill den här gången. Men jag sket i alla fall i att koda ‘dig’ med ***. Framsteg, babe. Framsteg.
Can we climb this mountain I don’t know/ Higher now than ever before/ I know we can make it if we take it slow/ Let’s take it easy Easy now, watch it go/ We’re burning down the highway skyline/ On the back of a hurricane that started turning/ When you were young/ When you were young/ And sometimes you close your eyes and see the place where you ysed to live/ When you were young
Men vill jag det här? Bilderna jag skapat i mitt huvud av drömsituationen är ömsom vackra, skarpa, underbara, ömsom suddiga, luddiga, lite kusliga. Men jo. Visstfan vill jag försöka.
