mars 23, 2009
· Arkiverad under Ännu en fundering, Ännu en åsikt · Tagged Aftonbladet, annika marklund, hjälp, kärlek, krönika, Krönikör, linda skugge, Lisa Magnusson, men mest av allt vill jag hångla med nån, problem, psyket, psykiatriker, ronnie sandahl, teori, tonår, ungdom, vänskap
Ronnie Sandahl skriver på ett sätt som tilltalar mig. Hittade en krönika som publicerades i Aftonbladet för exakt tre år sedan. Och nej, för en gångs skull tycker jag inte att skribenten förklarar mitt liv eller något jag vill säga. För jag är inte gjord av is ännu. Men Sandahl har några riktigt skarpa ideér: fjärde paragrafen är rätt träffsäker: ”Patetiken bor granne med kärleken” – kunde inte sagt det bättre själv. Måste erkänna att Sandahl är en av Aftonbladets absolut största kröniketillgångar, Lisa Magnusson var ju inte direkt ett kap.
Jag har alltid sett upp till krönikörer, ville bli en själv när jag var yngre. Linda Skugge var min megaidol när jag var yngre, hon satte ord på alla de känslor jag var för ung och naiv för att förstå då. Jag citerade henne redan som tolvåring för att beskriva min ångest, krönikesamlingen ”Men mest av allt vill jag hångla med nån” var min husbibel under en kortare period av mitt liv. Linda visste hur det kändes att skolka från gympan och hon liksom jag ”såg hur ens tjejpolare blev låtsasarga och lite smygstolta och småmalliga över att Hasse jagade dem i klassrummet och tog dom på rumpan (det gav ju dem status).” Men precis som Annika Marklund skriver i sin krönika om Linda så ”har den Linda jag drömde om att bli gjort slut med oss [tonårstragiska jävlar] för länge sedan” - till fördel för barnspyorna. Visst, det är ju jävligt ball att Linda visar att hon tillslut också lyckades bli på smällen trots misslyckade pojkvänslösa tonår – kanske ger det hennes forna läsare hopp. Men dessa läsare (inklusive mig själv) har ju, liksom Linda, vuxit upp och lämnat den ångesten långt bakom sig – den gamla Linda behövs för en ny generation pubbeungar med trubbel.
Hon behövs rätt jävla immediate, faktiskt. För världen har blivit skrämmande – fler och fler ungdomar ger vika när problemen uppkommer. De är ensamma. Vet inte vad dem ska göra. Är rädda för att be om hjälp. Min engelskalärararinna framförde en väldigt intressant teori gällande detta ämne idag. Tydligen finns det någon psykiatriker på Karolinska som kommit på att vi svenskar är alldeles för måna om att skydda våra ungar från allt och inget – vi har spisskydd, är noga med cykelhjälmen och har till och med grindar för trapporna inomhus för att förhindra eventuell uppkomst av olycka. Detta gör att barnen liksom blir helt i chocktillstånd när de plötsligt kommer in i tonåren och stöter på svårigheter – livet har ju varit så lätt innan. Och dem är inte vana att be om hjälp, ingen jävel har ju någonsin bett om hjälp så vem vågar skrika: ”hej, jag mår skit, stötta mig!”. Dem har aldrig behövt be om hjälp innan, för det har inte funnits några problem. Vi ger typ ungarna en falsk bild av livet de 10 första åren – man inser inte att livet är mer än bra och kul och lek och lycka förrän man står mitt i skiten. Man hinner inte förbereda sig, har aldrig fått prova på att tackla problem. Detta gör att man blir STÄLLD. Som ett frågetecken står man där och tänker: ”VA? Hur tar jag mig upp?” Och så ringer det psyket istället: när pojkvännen gör slut, hunden dör eller kompisen flyttar.
Linda Skugge á 2003 kan rädda dessa själar. Men denna Linda är död, begraven, finito och borta. Hon behöver återuppstå.
Kanske under ny label?
mars 13, 2009
· Arkiverad under Ännu en anekdot · Tagged citat, vänskap
Förresten. Dagens citat:
”Riktiga vänner är dem som vet allt om dig men ändå tycker om dig”
Har funderat en hel del på detta med vänskap på sistone. Jag menar, det finns folk som man verkligen anser som sina vänner men som man ändå, när det kommer till kritan, inte helt kan anförtro sig åt. Människor som på ytan är ens vänner men som egentligen faktiskt inte bryr sig så himla mycket om en. Man kan inte lita på att vad som än händer, oavsett hur mycket jag gör bort mig eller hur mycket jag faller så kommer den här människan finnas där för mig.
Jag har få vänner, med dessa mått räknat. Föredrar att behålla den exakta siffran för mig själv, det skulle såra folk. Men okej, den ryms helt klart på en hand.
mars 11, 2009
· Arkiverad under Ännu en anekdot · Tagged vänskap, tyska, tyska svordomar, svek, feminism
Kom just hem från en kvällspromenad. Skall väl skriva lite tyskaskit nu…
Fryser som fan alltså, plus att jag fryser inombords. My lord, that’s such a no-no! Nu borde det vara lätt att vända kappan liksom, äntligen medvind. För nej, nu handlar det inte om missförstånd längre. Schrauben Sie! Verpiss dich! Arschloch.
Men grejen är den att det här tar jag som ett svek. Och jag vill inte ha den erfarenheten, var så mycket bättre att vara naiv och tro gott. Nu kommer jag liksom förpestas av gamla feministdyngor, jag kommer använda slagord som ”Män är svin” och sluta använda BH för att det är sexistiskt och manspåtvingat. Eller så kommer jag inte det.
Jajaja, återigen: jag är en godtrogen jävel. ”Gick du på den lätta”? Jamenvisst fan, klart jag gjorde. Jag litar ju på människor. Eftersom jag alltid säger som det är (åtminstone om sådana seriösa saker) så tar jag för givet att svin som inte gör det helt enkelt inte finns, för det är typ inte mänskligt att bete sig så dåligt.
Det finns faktiskt inga justifiable reasons for ignorance. Man får hata, man får vara rädd, man får vara blyg eller vad fasen man vill men måste man inte må liiiite dåligt själv inombords då – om man inte får ut hatet, vågar trotsa rädslan eller blygheten.
Nej. Nu blev jag för trött och frusen. Tror jag går och lägger mig. Får finna något sätt att komma runt tyskauppsatsinlämningen. Jag brukar finna lösningar, det är bara det att ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker, man kan inte undkomma sitt öde. Tyvärr handlar ju alltifrån tyskainlämmnigar till vänskapsrelationer inte enbart om en själv; lämnar jag inte in grejen i tid så fuckar hela IB:s system upp och jag kan göra vadfan jag vill för att försöka etablera friendship, men om vännen ifråga inte är intresserad av det kommer det ju aldrig funka. Men man kan göra allt som står i ens makt för att försöka förändra sin egen attityd, försöka trivas mer med sig själv. Jag känner tillexempel att jag gjort allt jag kunnat i situation två nu, och därför är jag nöjd.
mars 4, 2008
· Arkiverad under Ännu en fundering, Ännu ett problem · Tagged kärlek, realism, relationer, vänskap
Det värsta är nog att inte veta. För egentligen vet jag nog ingenting om någonting som hände. Och det är därför det är så sjukt, att jag fortsätter leva på det, att jag, självständiga, skinn-på-näsan jag faktiskt tillåter mig själv att älta i konspirationsteorier om varför det blev som det blev. Och att jag, bland de mest realistiska personerna i min umgängeskrets faktiskt är så stupido att jag inte inser att det inte finns något hopp, att det aldrig fanns något och att allt det där borde vara long gone and lost för det var mehr than shamsaa år ago (ja, jag vet, var tvungen att lägga in en egyptisk term för the number of years – så pinsamt är det people). Men… shit nu kom ett omen upp på skärmen.
(Bered er människor, nu kommer en tonårskärlekstöntig mening, även om den innehållsmässigt är väldigt sann: FAN. Han loggade just in. Åh, men titta på den där bilden liksom. Hur ska jag bara kunna glömma en sådan människa? Jag kan inte leva utan honom. If we were not meant to be, I was not meant to be existing at all. Ska jag säga nåt? Nää..)
Och jag vet ju varför jag aldrig säger något, varför jag aldrig (som många andra skulle uttryckt det) ”vågar”. Men vad finns det att våga? Vi må ha varit vänner förr, men alla känslor involverade i en vänskaplig konversation är non-existent de få gånger vi pratar med varandra. Och än en gång. Jag vet varför.
När ni läser detta inlägg finner ni det möjligen svårt att tro att jag, i mina stunder av grubblande över detta för mig i särklass mest ältade ämne, inte är realist, för alla mina tankar här låter nog väldigt realistiska. (Okej, antagligen vet nog ingen av er vad som är realistiskt att tänka om den här relationen, men jag känner själv att jag nog aldrig varit så här sann mot mig själv förut) Dock skall tilläggas att när jag i kväll/i natt går och lägger mig för en stunds pre-sleeping thoughts inte lär vara lika realistisk. I stället kommer jag drömskt erinera mig de få gånger det faktiskt fanns hopp för en fortsatt relation, om de få allt mer distanta gånger då det fanns more than friends things med i bilden och jag kommer att hoppas, jag kommer att tro mig själv när jag tyst tänker: ”Han kommer att inse att det är mig han älskar”.
Några tips till en vilsen, hopplöst hoppfull själ?
